Så sitter man på bussen lagom mör efter en arbetsdag som hette duga. Fast nog skyller jag på den en och en halvtimme långa inomhusfotboll sessionen. Visst sportade man som en galning när man var yngre och hade väl koll på de flesta typer av bollar, men en gång per år är nog antingen en för mycket eller tio för lite. När man var fjorton kunde man springa mellan målen på rasterna i oändlighet utan att känna varken törst eller ångest och ändå sitta vid skolbänken en hel dag därefter. Ett anfall sen hade man liksom gjort sitt. Kommer säkert kännas i hela kroppen en vecka framöver.

Nej, jag tror jag håller mig till min bekväma fotölj i studion eller soffan vid projektorn i framtiden. Fast jag känner ju såklart ingen ånger. Ung på nytt för en stund och hjärtat fick känna att det levde. Det brukar väl vara en bra sak.